.

Haha nu ska jag försöka få ihop det första vettiga inlägget på länge, känns som om det blivit ganska lite med sånt på sistone? Jaja, vad ska man göra när allting faller ihop? Det är bara resa sig upp och sen vara stolt över sig själv för att man fortfarande står stadigt, inte skämmas för att man en gång fallit. Man kom ju ändå upp tillslut, visst? Och det är egentligen det enda viktiga, så länge man orkar ställa sig upp igen så orkar man fortsätta kämpa på det som är viktigt för en.

Men det känns som saker går åt skogen i fler än ett plan nu och vem ska man skylla på än en själv? Speciellt, med skolan. Det går bara åt helvete och jag orkar verkligen inte mer, seriöst. Det känns inte som om vi haft lov en vecka precis eftersom att det började bli drygt från första dagen igen, då vi ska ha svenska nationella imorgon... Hålla tal, min största rädsla. Hade inte tänkt på det innan det här men jag har fan undvikit redovisningar i 2 år för jag blir så jävla nervös och på något sätt har jag alltid kommit undan? Kanske för att jag innerst inne velat det. Sist jag redovisade har jag för mig var ett grupparbete med 3 andra i början av ettan.. Hmpff? Det var alltså ett tag sedan. Och när vi fick reda på nationella så tog jag mig hela lovet till att tänka på hur jag skulle göra, men såfort jag tänkte på det blev jag bara skakis. Så det fick bli som det blev, och nu ska jag bara redovisa framför min lärare och möjligtvis Malin eller någon annan (eftersom uppgiften är att man ska redovisa i framför en GRUPP, så det måste vara minst 2 som lyssnar) Men bara jag får det gjort eller hur? Fast, jag vet inte vad som är mest läskigt.... Att redovisa framför två personer, eller halva klassen? Ska jag vara ärlig blir jag lika nervös inför båda grejerna nu när jag tänker på det. Så det hjälpte inte särskilt mycket. Talet är klart, även fast jag avskyr det får jag använda det talet. Saken är att det kommer vara jävligt svårt att prata om dessa personliga tankar... Men för att hålla tal måste jag skriva en text och jag har lättast att skriva om personliga grejer, men svårast att prata om det. Dilemman hela tiden va? Haha jaja, vad ska man göra..

Runt 2 inatt så ringde S och vi pratade till innan 4, jag la på då för att jag skulle sova men inte gick det heller? Då hade jag ändå bara sovit ett par timmar natten innan men jag somnade inte inatt förrän väldigt sent.. Jag kunde inte ens ta mig upp ur sängen imorse, det blev alldeles för jobbigt och med tanke på tillståndet jag var i, kändes det puckat och onödigt eftersom vi bara har 2 timmar idag, sen skulle jag gått hem. Så jag tyckte det vore bättre att sova ut... Snacka om jag fick en chock när jag vaknar av att min syrra ringer på mobilen och säger att kl är efter 2 och att jag måste upp. Haha, my god. Jag behövde verkligen sova ut? Men ush vad jag längtar tills imorgon är över, då känns det som om trycket kommer släppa litegrann, iallafall för en stund.. Men ofcourse, inte särskilt länge. För när jag kommer hem imorgon måste jag börja på min psykologiuppsats som ska vara inne dagen efter. BAAAHHH!! I helgen får jag ingen lugn och ro heller, om ni trodde det? Ofcourse not... Har prov på måndag med Eivi (och dem i min klass vet vad det innebär, inte en enda lugn stund i helgen XD) och på tisdag tror jag det var, har jag prov i rättskunskap. Baah, hur förväntar dem sig att man ska trycka in all den här informationen på så kort tid? Speciellt rättskunskapen går så jävla fort. Jag tycker inte det är särskilt svårt men man hinner ju inte ens börja läsa om något innan vi börjar på något nytt och voila så är det prov igen. Det är ju iof bara för vi har lite tid, men det är grymt drygt i längden, jag lär mig för stunden och glömmer bort sedan direkt efter proven. Vadfan är egentligen poängen med allt?

Jag känner mig jävligt stressad, eller jag känner att jag borde vara det.. Men det ger inga resultat, jag gör ingenting, för jag känner mig likgiltig och som att jag skiter i hela alltihopa. Det får gå som det går känns det som. Men sen vet jag att jag gjort en del löften till att sköta skolan... Men då får man räkna med att det finns en stor chans jag glömmer bort mig själv.

Det finns inga ord för hur jag känner för dig. Du upptar alla mina tankar, jag vet inte riktigt hur jag ska förklara för att du ska förstå. Du vet ju redan, men det känns som om det inte är nog. Jag vill bara gå vidare, jag vill glömma hela alltihopa men när det gäller just dig, dig, - då är det inte lika lätt som det är sagt. Jag vet precis hur länge jag älskat dig. Jag vet inte hur länge jag kommer fortsätta, det är det som är läskigt. För den bästa situationen nu vore att skita i det hela, nu när du inte känner samma. Men varför är det så jävla svårt att göra just det, att skita i det? Fan, jag vet ingenting längre. Jag är bara säker på hur jag känner för dig.