.

Nyss gick jag igenom en massa gamla blogginlägg på min gamla låsta blogg. Fyfan vad sjukt det är att läsa sånt där. Det där var verkligen det jobbigaste och svåraste året i hela mitt liv. Det är så svårt att gå tillbaka och inse hur jävla olycklig man faktiskt var. Det är nästan lite läskigt, för på något sätt så känns det som om jag är helt annorlunda. Men det är jag inte, för jag är precis lika olycklig nu utan att veta varför. Förut var jag olycklig för att jag saknade dig, och för att mamma var sjuk. Nu vet jag inte vad eller vem jag kan "skylla" ifrån mig på längre. Det var bara så himla mycket som hände på en gång som gjorde att jag på något sätt blev van att känna mig olycklig. Och jag är verkligen van vid det. Jag är van vid att se det värsta i en situation istället för det bästa. Iallafall i situationer som handlar om mig själv, då är jag så ologisk som man kan bli. Till andra kan jag ge en massa råd och verkligen verka som att jag vet lösningen på deras problem. Men mina egna då? Jag har ingen aning på hur man ens börjar hitta en lösning till dem.

Av alla mina vänner känns det som om jag är den enda som står still, som om de hela tiden rör på sig, förändras, och utvecklas men att jag fortfarande är fast i mina barndomsfantasier om hur livet ska se ut. Jag är en drömmare, jag vill ha det där jag inte kan få. Jag är helt enkelt fast i den där första kärleken. Har försökt glömma, skjuta undan och gå vidare men det är inte så enkelt. Jag har aldrig känt såhär förr. Jag har inbillat mig själv att jag gjort det men det har bara varit lögn. Jag vet nu vad jag känner. Och jag är stolt över att jag sa något, att jag vågade säga det. Kanske inte på det modigaste sättet, men jag kände att jag behövde få det sagt. Sen om allting ändras nu så vet jag inte riktigt vad jag kan göra. Det är upp till dig.

Jag hoppas iallafall att allt kan vara som vanligt. Jag läste igenom de där blogginläggen och insåg hur sönder jag faktiskt har varit. Kanske har jag förbättrats, visst. Men jag är inte hel än. Jag saknar den där känslan av att vara hel. Det läskiga är att sist jag var det, var när jag var liten. Jag kommer inte ihåg en enda period i mina tonår som jag varit hel. Jag har alltid behövt en axel att luta mig emot. Jag klarar mig inte annars, jag klarar inte av att vara självständig för jag behöver andras uppmärksamhet. Jag brukar välja någon speciell och utesluta alla andra, för har jag en behöver jag inte fler. Jag har alltid varit så. Jag vet inte varför. Allt jag vill, är att öppna upp mitt hjärta för andra möjligheter och andra chanser. Det finns så mycket där ute som jag inte upplevt eller sett än. Det finns så mycket erfarenheter jag kan samla på mig för att sedan skriva ned i ord och utveckla mitt skrivande. Det finns så mycket jag kan göra. Men jag är fast.