Every voice inside my head is telling me to run like mad

Otroligt. Jag höll käften för att jag inte ville att någon skulle få mig att ändra på det jag tänkte göra, men nu har jag nästan ändrat mig helt själv. Den enda som förstör för mig själv är jag, och det här är sista gången jag tänker skylla på någon annan. I grund och botten kommer det alltid tillbaka till mig själv och mina egna rädslor för att misslyckas. Mitt fel, ingen annans.

Det fanns en tid vi inte kunde vara utan varandra, bortglömt?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0