My heart
Förut var jag så bra på att skriva ut precis vad jag känner, varför jag känner det och vad jag vill och tycker jag ska göra åt det. Nuförtiden är det som om jag tvingar ut orden, vilket är så himla synd. Jag saknar att ha något att vara bra på, jag saknar att uttrycka mig med ord och meningar som är så otroligt fulla av känslor, kärlek och sorg. Det bara flöt på, jag bara skrev och allting kändes så rätt. Nu känns allting så otroligt... tvingat? Jag saknar att kunna skrika ut till världen genom mina texter, att känna att jag har någonting inom mig som ingen annan har, att jag faktiskt kan lyckas inom skrivandet. Nuförtiden känner jag verkligen inte så, inte ens någonstans i närheten, och jag verkligen saknar den känslan så himla mycket.
Jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig längre. Jag vet knappt vad som är rätt och fel. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra, är för rädd att fråga, för rädd för att bli upptäckt men ändå vill jag ha någon som jag kan släppa ut allt till. Saknar den där tillhörigheten, saknar att kunna prata med Taso om allt och verkligen pour my heart out utan att bli dömd en enda sekund. Saknar att ha en livs levande dagbok i människoform som höll alla mina hemligheter till hjärtat. Saknar att känna mig så otroligt speciell som jag gjorde därborta. Saknar det verkligen. Hatar att jag inte längre vågar dela med mig till någon här, att jag inte vill släppa in någon på djupet längre.
Jag förbannar alla mina jävla känslor, jag vill bara spotta på dem och trampa på dem, för jag känner mig så jävla idiotisk. Jag vet ju inte ens vadfan jag känner längre, jag saknar att veta, att ha något att hata och avsky. Att ha någon att skylla på. Men nu när allt har ordnat sig, så är jag fortfarande sönder. Varför? Det visar bara att jag inte har en enda människa att skylla på än mig själv. Jag har slutat beskylla dig för mina sårade känslor, för det är mitt eget fel att jag bara låter dem ligga och skräpa där i hjärtat istället för att ta itu med det och verkligen försöka glömma.
Det finns ingen som gör mig lika jävla besviken som mig själv.
Jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka mig längre. Jag vet knappt vad som är rätt och fel. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra, är för rädd att fråga, för rädd för att bli upptäckt men ändå vill jag ha någon som jag kan släppa ut allt till. Saknar den där tillhörigheten, saknar att kunna prata med Taso om allt och verkligen pour my heart out utan att bli dömd en enda sekund. Saknar att ha en livs levande dagbok i människoform som höll alla mina hemligheter till hjärtat. Saknar att känna mig så otroligt speciell som jag gjorde därborta. Saknar det verkligen. Hatar att jag inte längre vågar dela med mig till någon här, att jag inte vill släppa in någon på djupet längre.
Jag förbannar alla mina jävla känslor, jag vill bara spotta på dem och trampa på dem, för jag känner mig så jävla idiotisk. Jag vet ju inte ens vadfan jag känner längre, jag saknar att veta, att ha något att hata och avsky. Att ha någon att skylla på. Men nu när allt har ordnat sig, så är jag fortfarande sönder. Varför? Det visar bara att jag inte har en enda människa att skylla på än mig själv. Jag har slutat beskylla dig för mina sårade känslor, för det är mitt eget fel att jag bara låter dem ligga och skräpa där i hjärtat istället för att ta itu med det och verkligen försöka glömma.
Det finns ingen som gör mig lika jävla besviken som mig själv.
Kommentarer
Trackback
