.

Önskar jag kunde sätta stopp för mina känslor här och nu.
Kan inte se mig själv med någon annan, äcklas av tanken och skjuter bort den.
Drömma går alltid. Vem sa att alltid livet var lätt? Och i mitt fal, när är livet någonsin lätt?

Funkar inte längre. Har ingen aning varför, men jag vet inte vad jag kan och inte kan säga.
Vill inte visa att jag står här och önskar och hoppas, vill inte lämna dörren öppen.
Vill inte att du vet att du kan såra mig när du vill, att du är den enda som kan,
och den enda som gör det, den enda som lyckas.
Vill vara som de där starka människorna man alltid ser upp till,
dem som inte tar någon skit, dem som inte låter folk trampa på en.

Det jag behöver göra är nog att skära av öronen så jag slipper lyssna på den här skiten.
Tur att jag är halft döv nu.