Sagoland
Älskar att läsa igenom mina gamla texter, nu när jag inte längre kan uttrycka mig lika bra längre hjälper dem verkligen mig. Ska verkligen försöka få tillbaka skrivandet nu, innan jag åker bort ska jag börja skriva på något och sedan ska jag ha med mig en liten bok eller något att bara skriva i därborta, får se hur det går med det, vill bara börja igen.
Får skumma minnesbilder i huvudet, kommer ihåg att jag gick i 9an, vi skulle på studiebesök med klassen... Jag har tyvärr inte så bra minne, så allt jag kommer ihåg är att jag och min vän sitter på tåget och jag erkänner något för henne, sedan kommer jag ihåg vatten, antar att vi var någonstans i Gamla stan? Vi höll oss undan från resten av klassen och pratade om det jag berättat för henne, minns hur det var och hur jag kände, första gången man någonsin var kär, det kändes så nytt och spännande på något sätt? Och det var jag så glad över så jag funderade inte över att alla bitarna inte fallit på plats ännu... Inte ens att det kanske inte går som jag vill. På den tiden var kärleken så självklar, älskade man så skulle det ordna sig tillslut, det var inget mer med det. Och så var det, i några månader. Tills jag började se bitarna som fattades. Bryr du dig på samma sätt? Hur jobbigt det skulle bli med vänskapen. Hur kämpigt jag skulle få det. Hur omöjligt allt skulle kännas. Hur det inte skulle fungera. Om något aldrig skulle hända. Sorg. Svek. Omöjlig kärlek.
Första gången jag var kär var kärleken oskyldig & fin, det fanns ingen smärta där, det fanns inget dåligt i det hela. Det var bara perfekt. Kärleken var perfekt. Minns det så väl, den där känslan man hade.. Men den försvann nästan lika snabbt som den kom, och sen den dagen har kärlek inte varit något så perfekt, det har varit långt ifrån. Men på något sätt så är det alltid värt det, ibland tvekar man men man kommer alltid till den punkten då man vill ha den där kärleken igen, den där perfekta. Jag har alltid varit en väldigt kärleksfull person bakom den hårda ytan, jag vill aldrig släppa in någon men när jag gör det, älskar jag dem bortom gränser, finns inga stopp. De här åren har gjort mig stark men också envis och tuff. Från att gå till att bryta ihop helt såfort något upprörde mig, har jag gått till att förra veckan sitta hos en utbildad psykolog som inte ens kan uttala min mammas namn tillsammans med min familj, som säger att vi inte ska förvänta oss att hon lever. Jag satt där tyst, höll ihop och ville inte visa mig svag. Vem vill egentligen ses som svag?
Ibland skrämmer just det mig. Att jag ser mig själv som svag om jag skulle börja gråta för att jag hör att min mamma är döende. Jag vet rent logiskt att detta inte är sant. Det är inte svagt, bara mänskligt. Men på något helt annat plan håller jag inte med alls. Måste hålla ihop, vara stark, tuff, hård, upprätthålla en fasad som ingen kan tränga igenom. Man vill inte betraktas som svag. Glömmer aldrig känslan av att sitta på den där soffan i det där väldekorerade rummet, medan solljuset lyser in. Min pappa i en fotölj, min syster och jag i en soffa, en utbildad psykolog sittandes framför oss... Och mamma som fört oss dit satt ute i hallen. Första gången hon sade min mammas namn, blev jag sur. Hon kunde inte säga det, och för henne skulle vi blotta vårat familjeliv. Första gången hon sa att "Ni kanske ska berätta för Sahen att ni klarar er när hon är död" Där zoomade jag ut. Försvann från rummet. Ignorerade. Slutade lyssna. Allt började cirkulera runt i huvudet. Var stark, hård, tuff. Spräck inte fasaden. Var inte den där svaga, var inte mänsklig.
Det som finns i mitt huvud är just nu detta. Rörigt inlägg, precis som mitt huvud just nu.
Får skumma minnesbilder i huvudet, kommer ihåg att jag gick i 9an, vi skulle på studiebesök med klassen... Jag har tyvärr inte så bra minne, så allt jag kommer ihåg är att jag och min vän sitter på tåget och jag erkänner något för henne, sedan kommer jag ihåg vatten, antar att vi var någonstans i Gamla stan? Vi höll oss undan från resten av klassen och pratade om det jag berättat för henne, minns hur det var och hur jag kände, första gången man någonsin var kär, det kändes så nytt och spännande på något sätt? Och det var jag så glad över så jag funderade inte över att alla bitarna inte fallit på plats ännu... Inte ens att det kanske inte går som jag vill. På den tiden var kärleken så självklar, älskade man så skulle det ordna sig tillslut, det var inget mer med det. Och så var det, i några månader. Tills jag började se bitarna som fattades. Bryr du dig på samma sätt? Hur jobbigt det skulle bli med vänskapen. Hur kämpigt jag skulle få det. Hur omöjligt allt skulle kännas. Hur det inte skulle fungera. Om något aldrig skulle hända. Sorg. Svek. Omöjlig kärlek.
Första gången jag var kär var kärleken oskyldig & fin, det fanns ingen smärta där, det fanns inget dåligt i det hela. Det var bara perfekt. Kärleken var perfekt. Minns det så väl, den där känslan man hade.. Men den försvann nästan lika snabbt som den kom, och sen den dagen har kärlek inte varit något så perfekt, det har varit långt ifrån. Men på något sätt så är det alltid värt det, ibland tvekar man men man kommer alltid till den punkten då man vill ha den där kärleken igen, den där perfekta. Jag har alltid varit en väldigt kärleksfull person bakom den hårda ytan, jag vill aldrig släppa in någon men när jag gör det, älskar jag dem bortom gränser, finns inga stopp. De här åren har gjort mig stark men också envis och tuff. Från att gå till att bryta ihop helt såfort något upprörde mig, har jag gått till att förra veckan sitta hos en utbildad psykolog som inte ens kan uttala min mammas namn tillsammans med min familj, som säger att vi inte ska förvänta oss att hon lever. Jag satt där tyst, höll ihop och ville inte visa mig svag. Vem vill egentligen ses som svag?
Ibland skrämmer just det mig. Att jag ser mig själv som svag om jag skulle börja gråta för att jag hör att min mamma är döende. Jag vet rent logiskt att detta inte är sant. Det är inte svagt, bara mänskligt. Men på något helt annat plan håller jag inte med alls. Måste hålla ihop, vara stark, tuff, hård, upprätthålla en fasad som ingen kan tränga igenom. Man vill inte betraktas som svag. Glömmer aldrig känslan av att sitta på den där soffan i det där väldekorerade rummet, medan solljuset lyser in. Min pappa i en fotölj, min syster och jag i en soffa, en utbildad psykolog sittandes framför oss... Och mamma som fört oss dit satt ute i hallen. Första gången hon sade min mammas namn, blev jag sur. Hon kunde inte säga det, och för henne skulle vi blotta vårat familjeliv. Första gången hon sa att "Ni kanske ska berätta för Sahen att ni klarar er när hon är död" Där zoomade jag ut. Försvann från rummet. Ignorerade. Slutade lyssna. Allt började cirkulera runt i huvudet. Var stark, hård, tuff. Spräck inte fasaden. Var inte den där svaga, var inte mänsklig.
Det som finns i mitt huvud är just nu detta. Rörigt inlägg, precis som mitt huvud just nu.
Kommentarer
Trackback
