You guys
Vart fan försvann alla orden? Har alltid varit en instängd person, delar inte gärna med mig om personliga saker, skämtar bort det för att undvika och hoppas att något annat kommer på tal. Men jag hade alltid mina ord som jag skrev ut i min blogg. Mina vänner visste/vet alltid när och om jag mår dåligt, men oftast inte varför då jag inte brukar vilja prata om det som sagt. Men då hade dem min blogg, de kunde vända sig dit för förståelse. Nu har dem ingenting, för jag har slut på orden. Kan inte uttrycka mig längre. Vill kunna komma på de vackraste meningarna igen, sätta ihop dem till en text så folk kan förstå. Vill sätta mig ner, skriva dikter & noveller som i hemlighet handlar om mig fastän det verkar vara om annat. Saknar att skriva om han den där, och den kärleken jag kände.
Nångonstans förlorade jag mig själv, blev såpass sårad av omvärlden att jag inte ville dela med mig längre, så jag gjorde inte det på ett par månader. Nu har jag glömt hur, nu vill jag men kan inte. Det tar stopp någonstans. Att bli så sårad av kärleken har varit tufft. Har bara vart riktigt kär 2 gånger i mitt liv. Båda gångerna gick åt helvete. Önskar att jag bara kunde sätta upp tjocka betongväggar runt mitt hjärta. Slippa känna någonting för någon av dem. Men det är alltid dem här 2 som kan få dem att falla. Alltid dem två som kan få mig att vilja, hoppas, önska och drömma. Alltid dem som kan få mig att känna smärta, gråta, känna ångest, bli sårad, känna mig förstörd. Vad som än händer så är det ni.
--
På lördag blir det mottagning. Har velat gå, men inte pga olika anledningar. Men vad gör man inte för Säb? Sa nyss till honom att jag går så då ska jag hålla fast vid det. <3
Har fått en försmak på vad dessa 6 månader kommer bestå av nu. Jävla massa egentid (som jag älskar) umgås med vänner & familj lite då och då och nada stress eller press. I like it. Kanske blir lite tråkigt i längden, men helt allvarligt så bröt skolan ned mig så jävla mycket att jag tillslut verkligen avskyr det från hjärtat. Avskyr det verkligen, gånger tusen! De sista veckorna var ett rent helvete. Nu vill jag vara helt fri från allt som har med stress och press att göra, köra mitt eget race. Ha tid för mig själv, att må bra och vara nöjd.
Aldrig varit så lycklig i hela mitt liv, allt var perfekt.
Nångonstans förlorade jag mig själv, blev såpass sårad av omvärlden att jag inte ville dela med mig längre, så jag gjorde inte det på ett par månader. Nu har jag glömt hur, nu vill jag men kan inte. Det tar stopp någonstans. Att bli så sårad av kärleken har varit tufft. Har bara vart riktigt kär 2 gånger i mitt liv. Båda gångerna gick åt helvete. Önskar att jag bara kunde sätta upp tjocka betongväggar runt mitt hjärta. Slippa känna någonting för någon av dem. Men det är alltid dem här 2 som kan få dem att falla. Alltid dem två som kan få mig att vilja, hoppas, önska och drömma. Alltid dem som kan få mig att känna smärta, gråta, känna ångest, bli sårad, känna mig förstörd. Vad som än händer så är det ni.
--
På lördag blir det mottagning. Har velat gå, men inte pga olika anledningar. Men vad gör man inte för Säb? Sa nyss till honom att jag går så då ska jag hålla fast vid det. <3
Har fått en försmak på vad dessa 6 månader kommer bestå av nu. Jävla massa egentid (som jag älskar) umgås med vänner & familj lite då och då och nada stress eller press. I like it. Kanske blir lite tråkigt i längden, men helt allvarligt så bröt skolan ned mig så jävla mycket att jag tillslut verkligen avskyr det från hjärtat. Avskyr det verkligen, gånger tusen! De sista veckorna var ett rent helvete. Nu vill jag vara helt fri från allt som har med stress och press att göra, köra mitt eget race. Ha tid för mig själv, att må bra och vara nöjd.
Aldrig varit så lycklig i hela mitt liv, allt var perfekt.
Kommentarer
Trackback
