.

Hemma igen,

Jag vet att jag gnällde över att resa bort. Att jag inte ens ville åka. Men fan vad ensam jag känner mig nu. Det tär på hjärtat extremt mycket att gång på gång behöva lämna människor som man bryr sig så mycket om, samt lämna en människa som man kommit att behöva så otroligt mycket. Konstigt för många. Hur kan man vara så nära sin farbror? Hur kan dem ha fått en sådan bra relation? Man kan ju försöka förstå men det kommer inte gå. Den kärleken jag känner för den relation vi bildat de här 2 senaste åren är på en annan nivå. Det är på en annan nivå än mina vänner, min familj, min släkt eller den killen jag älskat så länge. Det passar inte in i någon kategori. Det bara är. Och att spendera så mycket tid med någon, i en månads tid, och vara bokstavligt talat ihopsatta med varandra... För att sedan behöva säga hejdå och sätta sig på ett plan var svårt. Förra året var det obeskrivligt svårt när jag tog farväl av honom.

Men i år var det som att jag bokstavligt talat fick ont i hjärtat. Jag sa hejdå till hela feta släkten snabbt, sen ställde jag mig hos honom, grät och kramade om honom tills vi var tvungna att gå in. Tårarna kunde inte sluta rinna.

Sverige är verkligen ett ensamt ställe. Här har man vänner, ja, men de går efter sina egna rutiner. Dom har ju inte tid att finnas där för en varenda sekund, vilket jag aldrig heller skulle kräva. De är inte vid din sida när du somnar eller när du vaknar, de har ju egna hem. De är helt enkelt inte vid din sida hela tiden, det skulle ju vara omöjligt... Då menar jag inte att mina vänner inte finns där för mig. Det jag menar är, att när vi åker till Bangladesh så är vi där en specifik tidsperiod. Och under denna period är min farbror, och alla andra där bredvid en 24 timmar om dygnet. När man ska sova, när man vaknar. Brukade faktiskt somna varje kväll medan jag höll i Tasos hand. Och så hade det nog inte varit om man bodde i Bangladesh, men nu är det så. Man vänjer sig vid allt liv och stoj omkring, man vänjer sig vid att alltid ha någon där bredvid en. Tills dagen man lämnar, och åker hem.

Och den där hemska känslan väller över en. Man är ensam, ännu en gång.